Wednesday, 24 May 2017

Fire totalitær-modernistiske forslag for Farverikvartalet ved Hunnselva i Gjøvik

Jeg gremmes, gråter og skjemmes!

Se de 4 totalitære forslagene i større oppløsning hos flickr, og les modernist-svadaen i teksten her!

Skal man velge mellom onder er det første alternativet det minst modernistiske, samt det som gjør minst utav seg. Dette vil dog kun være et alternativ for å minimere skaden, ikke for å tilføre byen positive urbane kvaliteter. Også økonomisk vil byen lide.

Les mitt innlegg:

- Hva skjedde med den hvite by ved Mjøsa?
Så maktesløs man kjenner seg. Modernistene feier innover byen min lik de nazistiske stormtroppene, og de fryder seg over å drepe alt jeg har kjært. Snart er intet sted å flykte!
Lær mer om hvordan modernistene innførte deres totalitære regime, og se Mark Gelernter plukke fra hverandre deres argumentrekke punkt for punkt.

Att göra plats för traditionell arkitektur

I mina senaste presentationer vid konferensen för traditionellt  byggande och på debattsidan i augustinumret [2015] av tidskriften  Traditional Building, diskuterade jag de vanligaste argumenten som  modernister använder för att avfärda traditionell design. I denna  uppsats kommer jag att undersöka och vederlägga dessa idéer mer  ingående. De fem vanligaste argumenten mot traditionell arkitektur är:

1. Traditionell design handlar om stil, och stilen handlar om ytligt utseende. Goda byggnader formas av djupare idéer.

2. Bra arkitektur uttrycker sin samtid. Traditionell design uttrycker förgången tid.

3. Traditionellt designspråk som används idag skapar repliker som inte är autentiska, som Disneyland.

4. Traditionell design är inte progressiv, eftersom den inte för yrkeskunnandet framåt genom innovation.

5. Om man insisterar på att använda traditionellt designspråk måste man  följa de traditionella reglerna, annars resulterar det i pastischer. Detta motverkar kreativitet.

Dessa argument mot traditionen är djupt rotade i vår samtida  uppfattning om formgivning. De återfinns i arkitekturfackpressen, i  designhögskolorna och i den grundläggande uppfattningen om formgivning  hos de flesta arkitekter. De är så djupt rotade att de verkar självklara  och bortom diskussion, precis som uttrycket “form följer funktion”.

Dessa anti-traditionalistiska idéer är varken oundvikliga eller  självklara sanningar, trots att vi kan uppfatta dem så idag. De  utvecklades i början av 1900-talet för att tjäna specifika syften som  kanske var meningsfulla vid den tiden, men det gör dem inte  nödvändigtvis sanna eller användbara idag. Dessa idéer hämtades från  olika källor och sammanställdes sedan i vad som framstod som en  sammanhängande teori om design. Men bland dessa idéer finns ett antal  inbördes motstridiga föreställningar, och dessa motsägs även av bevisen  från den byggda miljön.

Mitt mål är inte att främja traditionell design på bekostnad av den  modernistiska, utan bara att befria oss från idéer som en gång skapats  för att göra modernismen till ensamt förhärskande filosofi. Befriad från  dessa föråldrade och ibland ologiska begrepp, bör arkitekterna vara  fria att välja traditionell eller modernistisk stil utefter vilken som  är mest lämplig i situationen, istället för att gå efter ideologi.

Den anti-traditionella ideologin

Strävan efter att avvisa all äldre arkitekturtradition har sitt  ursprung kring sekelskiftet 1900, en period av exceptionell global  politisk och kulturell omvälvning. En alltmer utbredd industrialisering,  tillsammans med explosionsartad befolkningstillväxt och urbanisering,  störde eller förstörde många traditionella sätt att leva.

Konflikterna ökade när det gällde vilken väg mot framtiden man skulle  välja: maskin eller hantverk; kapitalism eller socialism; imperialism  eller demokrati; att bo i städer eller på landsbygden. Dessa vägar var  så starkt väsensskilda att individer kände sig tvungna att välja den ena  eller den andra av dem. Ingen medelväg tycktes vara möjlig eller  önskvärd. De ökade politiska spänningarna tog sig våldsamt uttryck under  första världskriget och ledde till bolsjevikrevolutionen i Ryssland.

Arkitekterna uttryckte dessa starka val genom tre arkitektoniska huvudriktningar:

De tidiga modernisterna inriktade sig på vad de  uppfattade som den dominerande trenden i början av 1900-talet och såg i  maskinella byggnader den industriella tidålderns väsen.[1]

De progressiva, som utvecklats från nygotiken till  Arts and Craft-rörelsen [i England] och som så småningom ledde till att  även Frank Lloyd Wright [i USA], fokuserade på industrialiseringens  nackdelar och försökte återvända till en medeltida hantverkstradition  där människorna levde mer i harmoni med varandra och naturen.

De akademiska eklektikerna, representerade av Ecole  des Beaux-Arts [i Frankrike], ansåg att de traditionella arkitektoniska  stilarna fortsatte att uttrycka universella mänskliga värden även när  världen förändrades på andra sätt.[1]

De progressiva och de akademiska eklektikerna använde fortfarande ett traditionellt arkitektoniskt formspråk, uppdaterat för att återspegla sin tids behov och känslor. Men modernisterna avvisade användningen av traditionell formgivning helt och hållet.  Enligt dem hade en helt ny tidsålder infallit, driven och formad av  maskiner. Maskiner hade inga gamla traditioner, utan hade uppfunnits  endast utifrån behovet av en viss funktion för ett specifikt syfte.

Arkitektur skulle på liknande sätt befrias från tidigare traditioner  och utformas enbart av dess samtida realiteter och behov. Det  katastrofala första världskriget stärkte modernisterna i sitt avvisande  av det traditionella. För många hade de gamla kulturella och politiska  idéerna lett till ett Europa i ruiner, så detta misslyckade förflutna  var inget att hämta lärdom ur. En ny värld måste byggas på helt nya  idéer, för vilka det borde finnas en ny och aldrig tidigare skådad  arkitektur.

Varje rörelse tolkade tidsandan på sitt eget sätt, och varje rörelse  såg sin egen vision som den mest lämpliga för de nya realiteterna. Detta  gjordes ofta genom att förminska motståndarnas idéer. Detta var inget  nytt, då arkitekter genom hela historien ofta framhävt sig själva på  bekostnad av sina föregångare eller rivaler. Men i det tidiga  1900-talets konkurrens om vilken inriktning som skulle väljas försökte  modernisterna sig på något mer extremt. De nöjde sig inte med att bara  framhäva sig själva på bekostnad av de två andra stora arkitektoniska  rörelserna. De ville hejda all arkitektur baserad på tradition,  vilket var ett fördömande av hela arkitekturhistorien. De förde ett  kulturkrig för att avsluta alla krig, där allt utom modernismen fråntogs  sitt existensberättigande.

Les mer...

No comments:

Post a Comment

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...